Hur känner man igen en klosterkallelse?
br Caesarius, Östanbäcks kloster, Sala

Urfrågan är väl: Vill du bli fullkomlig? Den som – när villkoren preciserades drabbade den rike ynglingen i evangeliet (Matt 19) så att han gick bedrövad bort och Antonius i Egypten och Franciscus i Assisi nästan 1000 år senare så att de gick bort och sålde och valde det liv de kunde se som att följa Jesus. ”Fullkomlig” skall man kanske tolka som konsekvent, hel, radikal. Och vad vill man ha som slutomdöme om sitt liv en gång?

Så har vi kännetecknen som vår vise fader Benedikt ger i sin regel inför frågan om en novis kan ge sina löften för livet. På latin blir det frågan om han är angelägen om (alltså inte bara klarar av, accepterar) tre O-n:

OPUS DEI, ”guds-jobbet” dvs gudstjänsten, bibelläsningen, bönen. Kanske man först upplever förälskelsen i liturgin, tidebönen, mässan, lovsången. Och/eller hungern efter Guds Ord i Bibeln. Längtan efter stunder av stilla bön, smaken av Guds närvaro. Förklaringsstunder. Visst får man längta efter det. Men sedan skall man till vardagen, till jorden – och då handlar det om

OBOEDENTIA, lydnaden som utgår från lyssnandet – första ordet i benedikts regel: Lyssna.
Först då tystnad med allt det som man själv vill säga för att i stället lära sig ta emot. De egna projekten blir inte de viktiga utan det man tar emot av den man tror konkretiserar Gud för en – ett ständigt trosprov.  Det handlar om att handla, ibland mot det man själv gillar. Man får anförtro sina invändningar, just anförtro, inte käbbla i misstro mot den överordnade för att tjata igenom sin vilja – utan överlämna sin bild av verkligheten till den som skall lydas så att han får hela bilden – och kanske därför i det lyssnande som också är hans uppgift känner sig tvungen att ändra ordern. Men till sist får man gå efter det som åläggs.

OBPROBRIA, kritik (en mild översättning) tillrättavisningar, utskällningar rent av.
Helt orimligt kan man tycka. Men här avslöjas det mycket snabbt, om man är en fri människa som kan bjuda på sig själv, om man vill lyssna, lära sig – eller tror att man måste försvara sig. Och därför inte söker Guds och brödernas barmhärtighet. Där det återkommande svaret från nykomlingen på väg in i klosterlivet på frågan Vad önskar du? Och när Benedikt i fjärde kapitlet av sin regel räknat upp alla goda gärningar, verktygen i fullkomlighetsarbetet, så landar han till sist i aldrig misströsta om Guds barmhärtighet. Också här den säkra grunden? Br Martin i Erfurt eller Wittenberg var varken först eller sist att hitta den i en klostercell. Och det är det som gäller till sist och hela vägen i klostret som för alla kristna. När man ville fullkomlighet och det mesta eller allt blev så halvt. Det kallar Benedikt ödmjukhetens stege som på syndakännedomens botten når den stora förlåtelsen och i den kärlek till Kristus, som är den Helige Andes gåva och skapar det i sanning dolce vita, ljuva livet.
Det förverkligas på många olika sätt i mångfalden av kallelser och gåvor i Guds församling. Men vill man satsa allt på det, inte tåligt vänta på himlen bara, utan i det vidgade hjärtat (prologen till Benedikts regel) smaka paradiset i jämmerdalen, kanske man skall se litet närmare på klosterlivet.

 Oasbladet nr 4/2011